Som jag skrivit i min presentation läser jag en KY-utbildning. KY står för Kvalificerad Yrkesutbildning och är, något förenklat, en bantad högskoleutbildning med mycket praktik. Jag tycker det den bästa skolformen.

Jag ska jobba inom handel som butikschef när jag blir stor, eller åtminstone styra ett företag.

Ska bara dra några fakta om vad vi gör ifall någon är nyfiken.

Skolan jag går på heter Entreprenörskolan och ligger i Leksand, 5,5 mil från Vansbro. En inte alltför lång sträcka att pendla om det inte varit för att bussarna går via Djurås och därmed tar resan dit 2 timmar och 45 minuter.

Vi läser mycket om att driva butik och om att sälja, inte lika mycket om företagsekonomi, sånt kan man alltid leja bort. Bland det första vi gjorde var att kontakta tre butiker där vi gjorde Mystery shops, kollade kundflöden, gjorde omvärldsanalyser mm. Det var allvar redan från början alltså.

Vi har även läst förhandlingsteknik, marknadsföring och personlig kommunikation, där jag skrämde en av examinatorerna så hon flög bakåt på stolen, det var kul.

Vi har, i grupper, skapat en fiktiv butik som vi arbetar med hela tiden, för att det ska bli så nära sanningen som möjligt. I övrigt arbetar vi med ett projekt vi kallar Leksand Ler som går ut på att utveckla handeln i Leksand. Ett drygt 100-tal mystery shops har vi gjort där, med blandade resultat. En del var skrämmande dåliga på kundbemötande, en del var skolexempel.

Mystery shop är kul. Man går in som vanlig kund och betygsätter butik och personal i vissa frågor, utan att de vet något om vad man gör. Problemet är att man undermedvetet gör detta VARJE gång man går in i en butik efter det. Till och med min fru har börjat göra det.

Min praktik har jag hittills haft på Bumerangen i Vansbro. En Second hand affär som drivs av arbetsmarknadsenheten. Jag tog fram butiksrutiner och hade en kundbemötandeutbildning med personalen, Det verkade uppskattat. Sedan ledde det till vidare planer som jag inte vill avslöja här ännu, men det verkar bli stort. Min sista praktik kommer delvis att ha med detta att göra.

Nu har vi halvt om halvt sommarlov, vi ska göra uppgifter hemma över sommaren för att kunna sluta samtidigt med de andra klasserna (Upplevelse och dekoratör) nästa år. Vi läser några poäng mer än de.

I höst ska vi tvåor vara faddrar för ettorna, inget konstigt i det, MEN vi ska dessutom ha hand om utvecklingssamtalen med dem. DET blir en utmaning. Stackars dem.

Sitter och funderar på behovet av att bli nådd. Jag kom just på mig själv med att kolla igenom alla de communities jag är med i, Helgon, Vilda, Facebook å allt vad de heter. Sedan ställde jag mig frågan, varför? Började sen fundera på det här med mobiltelefon och det resulterade i samma fråga, varför? Ok, mobilen (bara en sån sak, den har fått en massa smeknamn, mobilen, mobben osv) kan ju så klart vara bra att ha mellan varven. Till exempel ifall det skulle hända nåt. Men hände det inget förr? Inga trafikolyckor, inga missade bussar, inga vad det nu är folk ringer om. Jo, säkerligen, och det gick ju ändå, oftast.

Roligast med mobilen är ju egentligen alla de som pratar och inte tänker. Hur många konstiga samtal och avslöjade hemligheter kan man inte höra genom att sitta och lyssna på en mobiltalande person på bussen?

Gör alla nya snabba kommunikationsformer att vi blir mer oroliga av oss? Jag tror det. Tänk efter själv. Blir du rastlös om du råkar glömma din mobil eller inte kan kolla din mail varje dag? Om inte, grattis, om så är fallet, välkommen i klubben. Det slog mig att jag beundrar de som inte behöver logga in dagligen eller de som inte får panik när batteriet i mobilen dör. Det påminner mig om min mor som (ursäkta mamma) är teknikneanderthalare. När vi fick TV med fjärrkontroll var det nära hon slutade titta helt. Nu har hon förvisso både parabol och bärbar telefon, men jag antar att det var ett stort steg.

Sedan slog det mig att alla dessa communities egentligen inte ger mig något. Jag använder dem inte till att skaffa nya kompisar direkt, möjligen ta upp kontakten med någon gammal. Jag följer inga forum heller. Så då drog jag slutsatsen att jag är nog inte SÅ förstörd ändå. Tyvärr så försvann den korta glädjen strax då det slog mig att numera är ju WoW mitt community. Det är ju DIT jag går för att chatta med kompisar. Jag kollar flera sidor med diskussioner om spelet. Så egentligen borde jag passa på att tacka Zorg för att han slutat spela så jag ”måste” träffa honom IRL… Ni ser, ännu en spelskada.. förkortningar… Ska plita ner en ordlista någon gång, men IRL betyder In Real Life, dvs på riktigt.

Hade en diskussion med plastsonen om MSN, som jag ju så klart också har. Han var emot communities och jag är emot MSN. Anledningen att jag är emot kom jag på, och kände mig lite mindre teknikförstörd, är att i mail och på communities kan jag välja när jag vill svara och jag kan nöja mig med ett meddelande om dagen, medan med MSN så för man ju en aktiv diskussion. Vilket fick mig att dra slutsatsen att nästa gång jag köper en mobil ska jag fråga om man inte kan få en som bara kan skicka SMS. Så klart måste man ju kunna ta kort och lyssna på musik med den också, det är ju trots allt det de är till för.

Kom sedan att tänka på vanlig e-post. Jo, jag kallar den vanlig, slöpost existerar knappt längre här. Jag kollar mail flera gånger om dagen på TVÅ mailadresser bara ifall någon skulle ha skickat något. Är det för att jag vill bli nådd? Är det för att jag vill behövas? Hur stor blir då besvikelsen om det inte finns något nytt mail i inkorgen? Tack och lov att det i alla fall finns en massa firmor som säljer viagra och andra konstigheter som verkar behöva mig…

Att riva eller renovera Västra skolan var ett beslut Vansbros politiker behövde ta ställning till för något år sedan. Valet föll på det första. Så istället byggdes Smedbergsskolan ut och Västra skulle rivas. Västra skolan var mellanstadiet i Vansbro.

Jag har själv inte gått i den skolan, men vill ändå för de som eventuellt gjort det och läser detta visa några bilder på hur skolan ser ut idag. Upp till er att glädjas eller sörja.

Kanske en deprimerande inledning på min serie om Vansbro, men man kan ju inte vara glad jämt, hur skulle det se ut? En massa arbetslösa psykologer bara.