Kerebor är en Draenei, en humanoidras med blå hud. Han är shaman till yrket och förlitar sig på naturen i sin magi. Dessutom är han ingenjör och juvelerare. Han har blött på de flesta slagfält. De enda ställen han ännu inte kämpat på är i Svarta templet och i Hyjal.

För någon månad sedan var Kerebor arbetslös. Han var med i ett gille där inget hände, inga episka strider gick att utkämpa. Gruppen var för liten.

Tillsammans med sin vän, druiden Briliant sökte de sig till sin gamla grupp. En grupp de lämnat för att många medlemmar var för, ja, jag vet inte vad ordet skulle vara, jobbiga kanske. Hur ska man kunna försvara världen om egot går före mänskligheten?

Dock kände de båda att skulle de kunna få sitt namn inskrivna i historieböckerna måste de göra något. Trots allt fanns det flera i den gamla gruppen som gick att samarbeta med, resten fick de väl försöka ignorera. Sedan de gick med i sin nygamla grupp har de båda dock hunnit med att kämpa mot de flesta av mänsklighetens fiender. Det har inte alltid vunnit, men nu är de på gång.

Ok, vad är nu detta för rappakalja? Jo, det är berättelsen om hur jag och min fru återvände till vår gamla WoW-guid trots diverse motsättningar. Vi har spelat i tre år och tröttnade rejält för några månader sedan. Inte på spelet så mycket som på folk som bara är för mycket. Efter att ha provat på flera olika ställen fick vi dock ta det tunga beslutet att återvända. Vi bestämde oss för att ignorera de jobbiga och hålla oss i ett eget hörn för att kunna se mer av spelet. Den riktigt svåra biten är att några av de jobbiga inte inser hur de agerar, och hur man ska hantera detta vete tusan.

På det här sättet är WoW så lika den riktiga världen. Samma konflikter finns, samma typ av personer och beteenden retar man sig på. Det är fascinerande på något sätt. Det är som det vore mer Sims än vad Sims är. Våra WoW-karaktärer kissar åtminstone inte på sig, man får vara glad för det lilla…