Snart är det dags för vardag igen, nästa vecka börjar skolan. Folk säger det är skönt när det blir vardag igen. Jag ser verkligen fram emot 13 timmars arbetsdag, lärare som berättar hur långt efter vi ligger men inte kan sätta fart själva, klasskompisar som tycker kläder är vad alla ska syssla med å därför det som ska diskuteras på lektionerna, släkt som undrar; nääär ska det bli nåt av honom då?, en skola som tycker den är så bra att den inte ser bristerna och mest slår tillbaka när saker påpekas, obefintliga möjligheter att hinna med privatliv som måste skötas medan myndigheter o liknande är öppna, obefintlig sömn, lärare som inte är kontaktbara via de kanaler skolan har, flum och allmänt trams när vi kunde läsa nåt vettigt,en skola som bara förutsätter att man inte har något liv och bara ska bo på skolan för att kunna hänga med i alla trevliga bajsaktiviteter och till sist en jävla ågren hela tiden för att jag är jag.

Det handlar tack och lov bara om sju veckor,sen är det praktik igen, men just nu känns de veckorna jävligt långa. Speciellt eftersom vi nu ligger så långt efter bara för att lärare inte kan undervisa och därmed säger olika saker varje dag, och att några inte klarade procenträkning. Under dessa sju veckor ska vi hinna med tre hela å två halva ämnen. Men jaja, det är väl mitt fel som vanligt. Varför känns drogberoende som ett allt mer lockande alternativ? Fy fan.